Moa Persson säger sig vara uppväxt i en valplåda. Sin första egna hund fick hon när hon var fem år gammal och fyra år senare visade hon fram den första utställningschampionen. Detta skedde på dåvarande Stora Stockholms utställningsplats i Mässhallaen på Storängsbotten.
– Idag är jag uppfödare av labrador, golden retriever och mops. Just mopsarna har jag valt eftersom ett skratt förlänger livet. Och skrattar är just vad man gör med och åt dem, berättar hon.
Sedan många år tillbaka är Moa också utställningsdomare. 1977 gick hon preparandkursen hos SKK och sedan dess har hon stadigt utökat sitt rasregister för att i början på 90-talet bli auktoriserad allrounder.
– Idag dömer jag runt 5000 hundar varje år varav många utomlands.
Brinner för anatomi
Även för att vara uppfödare och domare har Moa ett utöver det vanliga stort intresse för anatomi.
– Mina vänner kallar mig ”anatomifreak” skrattar hon och berättar att hon inte drar sig för att diskutera ämnet med sina kollegor.
– Jag brukar säga att hundens skellett är som en galge - och det finns väldigt många typer av galgar. Är inte galgen schysst så spelar det ingen roll om du hänger på en Armanikostym. Med det menar jag till exempel att jag struntar i om hunden har lång päls för om galgen inte är korrekt hänger pälsen ändå inte bra, förklarar hon.
Hon säger att hon vill kunna ta ordentligt i hundarna som hon dömer oavsett om ägaren ägnat flera timmar åt att fixa pälsen. Hon lägger också stor vikt vid hundens tilltänkta användningsområde.
– Det finns en orsak till att rasens ”ändamål” nämns näst först i varje rasstandard. Ändamålet är faktiskt själva anledningen till varför rasen i fråga blev till en gång i tiden.
Väg samman för- och nackdelar
Moa tycker att varje hunds egenskaper ska vägas i vågskålar.
– Tänk dig att du lägger alla nackdelar i en skål och fördelarna i den andra. Väger skålarna jämnt har du kommit ganska långt. Den dag du får en hund som väger över tungt i den bättre har du fått hunden i ditt liv.
Under Moas föreläsning i Stockholm blir det en het debatt om att det idag verkar vara en trend att unga hundar vinner mycket på utställning. Några uppfödare förespråkar junior-cert i Sverige, andra vill höja championatåldern och ytterligare någon vill lägga ansvaret på dem som bjuder in och bestämmer domare.
Moa håller med om att det tyvärr är många unga hundar som vinner alltför stort och för mycket.
– Om det dessutom är i en ras som utvecklas sent glöms de hundarna bort när de är färdigutvecklade för då har de blivit alldeles för mycket, säger hon.
Använd äldre avelshanar med bra statistik
Det kan också bli väldigt fel när unga, vinstrika hanar används mycket i avel under en kort period när de inte är färdiga.
– Det är sorgligt att inte fler gamla hanar används i avel för det är ju faktiskt bara efter dem som vi kan se ett resultat. Det vore så mycket bättre om vi använde avelsmaterial som faktiskt bevisat att de duger.
Något som inte heller alla verkar ha klart för sig är att inte alla championhanar lämnar champions.
– Det fanns en engelsk kvinna vid namn Mary Scott the Queen of Cockers som sa; ”If you see a nice dog - use his father” och jag tycker det ligger så mycket i det talesättet.
Korrekt bedömning viktigare än resultat
Moa är själv en aktiv utställare men tycker det är synd att själva tävlingsmomentet numera är mycket viktigare än själva avelsbedömningen.
– Jag älskar att få en korrekt skriven kritik på mina hundar. Jag hatar däremot att gå hem med ett ”bäst i rasen” och en kritik som säger goddag yxskaft. Så länge jag får en korrekt kritik kommer jag gärna tillbaka en annan gång även om resultatet för dagen blir ett ”very good”.
Hon berättar att när hon själv dömer så skäms hon inte ett dugg över att behöva plocka fram en rasstandard under bedömningen.
– Ingen hund ska behöva få ett negativt eller positivt omdöme av mig på grund av en felaktig anledning, säger Moa.
Ensamt att vara domare
För att klara av domarrollen anser Moa att man bör ha mycket gott självförtroende eftersom det är en ensam roll.
– Folk pratar om dig istället för med dig. Förr fanns i varje fall bara Telia att skvallra via men idag har vi både hemsidor och något som kallas ”fejan”, konstaterar hon.
Trots allt skitsnack så älskar Moa att döma hundar.
– Jag drivs av min nyfikenhet men den dag jag känner att jag inte lär mig något nytt eller utvecklas i ringen kommer ni att slippa mig i dessa sammanhang, avslutar Moa.